Otäck, magisk och alldeles knäpp

Neil Gaiman har ett alldeles unikt sätt att skriva på. Han har en förmåga att skriva för alla åldrar på ett alldeles magiskt sätt samtidigt som det är lika otäckt för barn som för vuxna. Oceanen vid vägens slut är ett litet mästerverk av skräck, magi och barndomsminnen och det här är helt fantastiskt bra. Och otäckt! För det finns scener i den här boken som jag läste mellan fingrarna. Som jag nästan ville hoppa över och bara önskade tog slut fast ändå inte för att det var så otäckt och bra. 

     Oceanen vid vägens slut handlar om en man som jag faktiskt kom på efteråt är namnlös. Vid en hemresa för hans barndomsminnen honom till sin barndomsväns Letties hem där Letties mormor bor kvar vars ålder konstigt nog är densamma som när han var barn. Där hos Letties mormor minns han en del av hans barndom där vänskap, ondska och ren och skär skräck härskat och Gaiman tar med oss på en resa som rent ut sagt sätter sig som berg på hjärnhinnan. 

    Det här är otäckt härligt och alldeles lagon kort med sina cirka hundrafemtio sidor så det går fort att läsa ut den här boken vilket faktiskt är alldeles lagom fort. Däremot är jag tveksam till om jag kommer låta en 12-åring läsa den här boken som vanligtvis kan läsa Gaimans andra böcker. Kanske drar jag gränsen vid 13 år. För otäckt är det. Och alldeles fantastiskt bra! Och läsa den bör man.

Rec.ex. Bonnier Carlsen