När jag läste Sonya Hartnetts bok Torsdagsbarn för ganska så länge sedan nu så blev jag fullkomligt upp över huvudet kär i hennes sätt att skriva. Hennes språk är flytande och lite poetiskt och hennes gestalter är minst sagt komplexa då man faktiskt inte har en aning om vad man egentligen tycker om gestalterna. Så fantastiskt uppfriskande och härligt! Nu när jag läste hennes bok Kungens Barn så fick jag exakt samma känsla. Jag har markerat stycken i boken där jag nästan fått rysningar av hennes underbara språk och själva berättelsen är vackert beskriven och känns på något vis väldigt verklig. Gestalterna är återigen komplexa och ibland helt galet jobbiga och jag irriterade mig en hel del på en av gestalterna som är ganska så odräglig fast på ett bra vis. Så jo man kan lugnt säga att Sonya Hartnetts bok är väldigt speciella och underbara.
Den här boken handlar om Cecily och Jeremy som under Londonbombningarna i andra världskriget blir skickade i sällskap med sin mamma till sin morbror Peregrine som bor mitt på den engelska landsbygden. När de kommer fram med tåget till tågstationen på slutdestinationen så upptäcker Cecily att det finns en hel del stadsbarn där som söker husrum och ber sin mamma att kunna få ta med sig en av barnen hem till sin morbror. Cecily jämför det lite som att välja en övergiven kattunge och bestämmer sig för att välja ett barn i hennes egna ålder så hon får en lekkamrat den tid de kommer stanna hos sin morbror. På så vis får May följa med familjen hem till det stora godset och känner sig som hemma direkt.Man kan lugnt säga att det inte alls blir som Cecily har föreställt sig.
Den här boken är otroligt mångbottnad och bär även på en extra berättelse som vi får följa och jag gillar den här boken starkt. Visserligen väger den inte upp till Torsdagsbarn då de skiljer sig väldigt ändå men det är absolut en bok som jag tycker att man bör läsa. Om inte annat för språket för ibland är det så vackert att man tappar andan.
Rec.ex Atriums Förlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar