"Men skriv själv då för fan!"

Jag har tänk mycket på det här med att skriva recensioner om böcker den senaste tiden något som jag inte varit ensam om i bokbloggsvärlden. Feuerzeug skrev till exempel ett fantastiskt inlägg med kloka ord om att vara kritisk. Nu skriver jag väldigt sällan något kritiskt om de böcker jag läser för att jag aldrig läser klart böcker jag inte tycker om. Min lästid är helt enkelt för dyrbar för mig för att läsa klart något som jag inte känner för att läsa. Ibland lägger jag dem åt sidan ett tag då jag vet att jag nog kommer gilla den om jag bara läser den vid rätt tidpunkt. Så det skrivs sällan något kritiskt om en bok på min blogg för jag skriver från hjärtat och om min läsupplevelse och läser mest sådant som jag tokälskar och nästan vill krama sönder. Mina recensioner innehåller därför mest sönderkramningar och därför kan jag absolut inte kalla mig för bokkritiker. Snarare bokkramare.

     Men ändå! Här sitter jag och opponerar mig över något som någon annan har kämpat med. Som de har kämpat riktigt länge med. Slitit sitt hår och haft ångest. Ibland undrar jag vad jag har för rätt. Även om jag skriver något fint. Fast sen kommer jag på att jag har ju all rätt som läsare att säga vad jag tycker om en bok. För jag skriver ju för dem som inte läst boken än. Vad jag skriver är ju min åsikt och min åsikt har jag rätt till. 

     Men samtidigt när jag skriver om en bok oavsett hyllning så hör jag alltid en liten röst inne i mitt huvud som viskar: Men skriv själv då för fan! För jag sitter verkligen och opponerar mig över någonting som är någon annans älskling. Det är så lätt att säga vad man tycker när man inte är medveten om hur lång och smärtsam processen är. Så nu gör jag det. Skriver själv. För fan. I och för sig så har jag alltid skrivit (klyscha japp) men inte så strukturerat som jag gör nu plus att jag länge har befunnit mig i en lång inspirationssvacka. Nu har jag ett mål och jag har en plan. Och inspiration! Jag har min berättelse klar i huvudet och till viss del nedskriven men vägen från början till slut i en berättelse är lång och svår. Hur kommer man egentligen till slutet på ett sätt som inte är idiotiskt? Hur knyter jag ihop säcken och hur skriver man bra? Så jag har post it lappar över hela huset och sådana där små kort med berättelsen i olika kapitel och text skriven på papperslappar och anteckningsböcker precis överallt. Det är ett rent kaos och ett rent helvete och nu sitter jag här och sliter mitt hår och kommer snart se ut som Skalle-Per. Kanske blir det aldrig klart. Men jag skriver i alla fall. För fan. 

     Nu säger inte jag att man måste skriva för att ha rätt till att skriva recensioner eller ge kritik om en bok (jag pratar alltså enbart om mig själv här) men det hjälper mig helt klart att skriva en recension när jag själv kan förstå hur jobbigt det är att skriva. Jag har fullkomlig respekt för författare som har lyckats publicera en bok. Oavsett om jag tycker boken är bra eller dålig. För det är ju bara min åsikt. Och visst! Innan jag blev mer strukturerad i mitt eget skrivande kunde jag förstå den processen ändå för man behöver inte skriva för att kunna förstå hur hjärtslitande det är men jag kunde inte undvika höra den där lilla rösten i huvudet varje gång jag skrev en recension. Det kan vara för att jag så gärna velat komma igång att skriva själv igen. Antagligen är det så.

Så jag skriver nu. Minst 500 ord om dagen. Det klarar jag av om jag har berättelsen förberedd i huvudet. Hoppas jag. Och när jag nu publicerar detta inlägg så blir det på riktigt. I alla fall för mig själv och även om ni kanske skiter i att jag skriver klart så gör jag det för att det är skoj. Skriver alltså.