Vad är det som gör att jag med glädje utsätter mig för litterär skräck egentligen? Varför är det så fantastiskt härligt att bli så rädd när jag samtidigt blir så galet tokrädd redan på sidan tio att jag måste lägga boken ifrån mig och gå och titta på någon sitcom på TV för att lugna ner mig? Med orden "This is not a ghost story" börjar Christopher Ransom sin bok The Haunting of James Hastings och redan då vet jag att jag kommer spendera flera timmar i ren skräck och älska det. Just nu befinner jag mig bara på sidan 67 och jag är redan dödsrädd. När jag inte har tillfälle att läsa klappar jag lite på boken ibland och ser fram emot att få bli dödsförskräckt och nervöst börja lyssna efter ljud i mitt tillfälliga hus som även det antas vara ett spökhus. (Dålig timing av läsning av en haunted house-bok helt klart.) Så varför är det så underbart att utsätta sig för sådan här undrar jag? Varför tycker man om att bli helt galet rädd? Det måste vara något fel på oss skräckälskare. Eller vad tror ni?
Jag blir sällan riktigt rädd, varken av skräckfilm eller böcker. Jag älskar ju skräck, men jag skräms inte så mycket av det. Kanske just därför, för att jag gillar det lite för mycket? Jag blir liksom metarädd och uppskattar synnerligen läskiga passager, men jag får aldrig hjärtklappning eller svårt att sova pga det jag läser.
SvaraRaderaDet är intressant hur det är så olika det där. Att vissa blir livrädda och andra inte för jag brukar som oftast bli totalt livrädd, lyssna efter konstiga ljud och invänta läskigheter efter att jag har läst skräck. Ju räddare jag blir ju bättre är det nästan. Men självklart kan jag uppskatta skräck som jag inte blir rädd av också. Men man kanske blir avtrubbad efter ett tag men att skillnaden kanske är att jag så gärna vill bli livrädd att jag jagar upp mig själv under läsningen. Fast jag misstänker att människan rent generellt behöver bli skrämd ibland. Hur ska vi annars kunna uppskatta och faktiskt veta om vi lever :D
RaderaJag kan vara rädd i flera år efter att jag läst eller sett skräckisar.. jag skakar tillexempel alltid av handduken in annan jag virar in mig i den efter duschen. Detta är imsevimsespindels fel.. :S
SvaraRaderaOgillar clowner på grund av DET..
Tänder alltid lampan innan jag går in på toa och kollar mig i spegeln på grund av Candyman..
Sitter aldrig med ryggen mot en öppen dörr av en hel massa olika skräckfilmer och böcker bland annat filmen the woman in black.
Hoppar (för det mesta) upp i sängen för att undvika att någon tar tag i mina fötter (The pet cemetery), hoppar ALLTID över sista trappsteget hemma i huset av samma anledning..
Tycker att små barn (flickor allra mest) är lite läskiga..haha..och undviker helst övergivna gamla skraltiga hus och platser..men ändå kan jag inte låta bli att läsa skräck eller titta på skräckfilm. Mycket underligt men helt underbart! =)
Hahahaha! Åh så underbart! Riktigt så rädd blir inte jag men det är så härligt att höra hur du ändå älskar att läsa skräck fastän du blir totalt livrädd. Fast du, Pet Cementary förstörde mig med under flera år. Även DET! Fy bövelen vilka läskiga grejer det där och ändå är jag på väg att läsa DET snart :D
RaderaI bästa bokslukarålder, cirkus nio år, kastade jag mig aningslöst över en King-bok. Blev så jäkla rädd att jag halvvägs in kastade boken ifrån mig och har inte läst honom sedan dess (Att skriva räknas väl knappast in i genren).
SvaraRaderaHahaha ja det var typ i den åldern som jag gav min på Pet Cementary. Läste inget av honom tills jag blev vuxen. Var helt förstörd. Men nu så älskar jag ju honom. Fast jag undviker gärna hans blodiga skräckböcker :)
RaderaOch nej, Att Skriva räknas inte alls in. Galet bra bok förresten!
Har ställt mig samma fråga flera gånger. Kanske adrenalinkicken? Eller så är man bara lite sjuk i huvudet som gillar att skrämma upp sig:)Eller uttråkad - behöver lite spänning i tillvaron;)
SvaraRaderaBlir iaf väldigt nyfiken på boken du nämner!
Hahaha ja sjuk i huvudet-teorin passar nog lite in på mig. I alla fall ibland :) Boken är för övrigt riktigt bra så tror helt klart att du skulle gilla den.
RaderaJag tillhör också den där avtrubbade skaran som inte blir särskilt rädd av sådana här böcker. Men jag älskar dem ändå! Fast det är klart, att läsa spökböcker om man bok i ett spökhus ökar ju på effekten väldigt mycket. :)
SvaraRaderaSåg du förresten att jag skrev om en kommande bok som jag tror att du kommer att gilla? http://skuggornasbibliotek.blogspot.se/2013/02/omg-peppning-eller-kan-inte-februari-ta.html
Åh du blir inte heller så rädd. Vad skönt för det kan vara riktigt jobbigt ibland. Men som jag nämnde här ovan så tror jag att jag brukar försöka göra mig räddare än vad jag kanske är bara för att.
RaderaOch du!!! Vilket fantastiskt tips!!!!! Låter helt klart som en bok jag skulle älska. Vill gärna läsa föregångaren också så har skrivit upp dem på min vill-ha-lista nu. Tack för tipset!
Jag brukar inte bli rädd av skräck men i höstas när jag läste Flickan som älskade Tom Gordon så hade jag faktiskt en viss obehagskänsla i kroppen. Men det berodde nog mest på att vi faktiskt har björn runt byn, kanske jag borde prova någon annan skräckbok bara därför?
SvaraRaderaUj! Den har jag inte läst än. Har varit väldigt sugen på den väldigt länge dock så det låter lovande:) Jag blir alltid mest rädd för sånt som är sådär krypande läskigt. Alltså inte blod eller splatter utan mer dörrar som öppnar sig själva och fotsteg av någon som inte syns. Riktig gammal klassisk skräck alltså. Men det är också läskigt när det finns en slags sanning i skräcken. Som björn runt byn till exempel :) Hu!
RaderaJag blir lätt skrämd, men ändå så gillar jag att läsa skräck (de blir inte så ofta lästa dock). Jag vet nog inte vad det kan bero på haha. Lite konstig är man väl :D
SvaraRaderaBlev också nyfiken på The Haunting of James Hastings nu haha.
Ja då tycker jag helt klart att du ska läsa denna. Ruggig och läskig är den :D Jag läser nästan alltid böcker med något läskigt i. Kan inte låta bli :)
RaderaHehe. Vissa böcker blir jag inte alls rädd av, vissa bara lite så där trevligt smårädd och vissa skrämmer verkligen livet ur mig. Som "1922" i Full dark, no stars. Jag kommer efter det liksom aldrig kunna se en råtta ens på bild utan att skrika...
SvaraRaderaVarför man gillar att bli rädd är en intressant fråga. Kanske har det lite med adrenalinkicken att göra, kanske är det bara för att det är en speciell stämning när allt är helt perfekt (typ läsfåtölj, choklad, vin, stearinljus, mörker och en riktigt läskig bok - eller liknande). Kanske är det skönt att, efter att ha läst en skräckbok, ändå vara lite tacksam över ens egen gråa vardag...?
Sen finns det böcker, eller egentligen främst filmer, som jag har blivit *för* rädd för och liksom önskar att jag inte hade läst eller sett. Då är det inte riktigt lika roligt längre men det är ju svårt att veta var den gränser går innan man läser/ser något..
Ja usch! Det finns verkligen filmen och böcker som förföljer en livet ut som ett spöke. Men jag tror du har rätt i att en del av förtjusningen är för att man kanske behöver lite adrenalin just då. Jag har läst forskningsresultat som visar att människan blir deprimerad av att inte producera adrenalin men att hon också blir deprimerad av att producera för mycket adrenalin. Så det kan vara så att vi söker oss till det läskiga för att få en slags balans i livet :D
RaderaSå kan det säkert vara. Det finns tydligen forskning på allt ;)
RaderaHahaha eller hur :)
Radera