Att läsa Sookie!

Nä, jag har inte läst klart Salems Lot än men var tvungen att överge den vampyrinvaderade lilla staden för att hänge mig åt Sookie Stackhouse igår kväll. (Charlaine Harris tolfte bok i Sookie Stackhouse serien) Och det är något speciellt med att läsa en bok ur en serie oavsett hur bra boken är eller inte. Nu säger jag dock inte alls att den är dålig. För hur kan en Sookie-bok vara dålig? Helt omöjligt. Det jag menar är däremot att det känns som att komma hem. På sidan femton fnittrar jag redan högt, vi har redan fått bekanta oss med avklädda hunkar och övernaturliga varelser och Sookie har redan roat oss med hennes lite torra och smått sexistiska humor. När man läser om Sookie får man nämligen lägga sina feministiska åsikter åt sidan och bara hänga på och jag tror att det är det som gör att jag trivs så med att läsa om Sookie och hennes vampyrälskare. Det finns ingenting som är moraliskt korrekt eller ok med de här böckerna. Utan istället är det som att komma hem efter att ha varit borta ett tag, till en miljö där allt är accepterat hur knasigt eller fel det i själva verket är. Jag tycker att alla borde få ha sådana stunder i livet. Då nivån är riktigt låg och man fnittrar åt saker som är galet skruvade och knäppa men som får en på gott humör. För mig är en Sookie-bok en andningspaus i livet och jag njuter av varje sekund. Bara tanken på att det bara kommer ut en till bok i serien är ångestframkallande just nu.