Anglofilt sekeskiftsspök -och nörderi

Man kanske kan tro nu att jag tänker recensera en bok som The woman in Black av Susan Hill eller Dark Matter av Michelle Paver (som jag faktiskt inte har recenserat än tror jag). Fast så är det inte. Istället tänkte jag filosofera (eller rättare sagt osystematiskt kärleksbabbla) om min oerhörda kärlek för litteratur, film och TV-serier som handlar om perioden i början på 1900talet. För det är nämligen så att jag slukar allt som har med början av 1900talet att göra. Tidsperioden, språket, modet, ja allt älskar jag. Och har de spökerier i sig så är det så mycket bättre. Det är då heller inte konstigt att jag släktforskar och älskar historia och inte heller är det konstigt att min favoritbok är The little stranger av Sarah Waters. För allt som handlar om de första femtio åren på 1900talet är bara fantastiskt för mig. Kan även tillägga att jag efter ha skrivit detta ska frossa i Mad Men. Jo, jag vet att den går lite utanför tidsperioden som jag gillar så men den är bara så otroligt snygg ändå.

     För inte så länge sedan så såg jag filmatiseringen om The woman in Black på bio och som de flesta andra som redan sett den så tyckte jag väldigt mycket om den. Visst var den till viss del förändrad från bokens handling men den var både snygg och man blev alldeles sådär fruktansvärt härligt skvätträdd (fantastiskt bra ord som beskriver när man hoppar högt av rädsla av antingen film eller litteratur som Med näsan i en bok lärt mig). Även Harry Potter (som tydligen heter något annat på riktigt men som jag vägrar lära mig av ren princip) gjorde en helt fantastisk insatts. Så bra att jag faktiskt helt glömde av att han är Harry Potter. När jag tittade på den så funderade jag över varför jag är så förtjust i just den här tidsperioden men bestämde mig över att det är hela paketet jag gillar. Skräck i början på 1900talet är bara helt fantastiskt. 

Sen inte att förglömma så är den allra största favoriten bland anglofilsk sekelskiftsspökeri helt klart The Others från 2001. Den är så bra att jag till och med använder den som grundmaterial i min 30 poängiga masteruppsats. Det är också den läskigaste film jag vet för det spelar ingen roll hur många gånger jag har sett den, jag blir alltid lika rädd. Den är också inte bara snygg och innehåller allt det där som jag älskar i den här tidsperioden, den består också av många psykologiska komponenter och varje gång man ser den kan man hitta och komma på någonting nytt. Sen de där ungarna alltså. Hu så bra skådespelare de är. Ska man se filmen så rekomenderar jag nästan att man ser den helt själv första gången. Du kommer bli helt skräckslagen, jag lovar så du kanske ska ladda upp med några avsnitt av Big Bang Theory eller något annat roligt efteråt men det är det värt. Däremot kommer du kanske i så fall behöva en skyddskudde som du kan gömma dig bakom ibland. Själv brukar jag hålla för ena örat och stänga ett öga när det läska i den här filmen utspelar sig. Då missar jag ingenting men blir inte heller lika rädd.

    

En annan film som jag såg alldeles nyss och som Bokmilaskogen tipsade om nyss (som också är en fellow anglofil-älskare som många andra i bokbloggsvärlden) är filmen The Awakening från 2011. Den var nästan minst lika bra som The Others och nästan precis lika läskig. Om inte annat var den också precis lika snygg. Jag fullkomligt älskade den. 

Jag tycker att det är lite intressant det här med den kärlek man kan känna för en svunnen tid och hur populärkulturen kan hjälpa en att fylla på den epokskärlek som man kanske känner. Inom litteraturen så är detta bland annat tydligt gällande författarinspiration. Rebecca av Daphne du Maurier till exempel har inspirerat många författare i sitt skrivande. Bra exempel på detta är Stephen Kings bok Bag of Bones och Kate Mortons The House at Riverton som båda använder Rebecca som en grundläggande litterturbas till sina böcker. På tal om boken Rebecca (som för övrigt är en bok som jag älskar) så finns det en Hitchcock-filmatisering från 1940 som ska vara ruggigt bra. Själv har jag inte sett den än men ska försöka få tag på den snarast. Den har för övrigt en väldigt rolig trailer som inte är direkt skrämmande men däremot fantastiskt fin i och med att den är från 40-talet. Fast vore det inte trevligt med en ny skräckfilmatisering av denna? 

Så det är kanske inte så konstigt att jag har ett bloggnamn som är hämtad från en Ingmar Bergman-serie som utspelar sin i början av 1900talet, en bloggheader som är hämtad från en gammalt foto från min egna släktforskning eller att mina största favoriter inom litteratur och film antingen handlar om denna tidsperiod eller är inspirerad av denna tidsperiod. För visst är det något av det finaste som finns?

Roligt är också att man i SVT:s arkiv kan hitta gamla filmer med mina egna släktingar i. Här till exempel ser man min farmors syster som benämns som fröken Röstberg  Jo, jag vet att jag har skrivit om detta tidigare för ett år sedan eller något. Men är man tidsepoksnörd så är man. Sen är denna filmsnutt också så sjukt snygg.