The Janus Stone och "kalla mig tjock" Ruth Galloway

Jag och Ruth Galloway började vår relation ganska så dåligt för jag tyckte att hon klagade så mycket på sin tjockhet (som för övrigt är normalvikt) plus att jag tyckte språket var platt. Fast i och med att jag misstänkte att jag möjligtvis tyckte så för att jag läste första boken i serien på svenska så gav jag Ruth en chans till, fast då på engelska. Och vilken skillnad det blev. Helt plötsligt är jag väldigt förtjust i Ruth och tycker att hon är modig, stark, allmänt skön och underbar fastän hon fortfarande tjatar om att hon är tjock. Ibland störde jag mig på det under läsningen för det blir lite som att Elly Griffiths tjatar om att man kan vara bra på alla sätt och vis fast man är tjock, lite som att Ferdinands mamma är en klok mor, fastän hon är en ko, men ofta så hade jag överseende med det. För det finns så mycket annat som är bra med de här böckerna. Miljön är vackert beskriven, relationerna mellan gestalterna är fina och komplicerade och jag tycker att Griffiths är en alldeles utmärkt deckarförfattare och jag gillar framför allt att de här böckerna är lite långsamma och inte alls aktionfyllda.

     Så jag sällar mig gärna till Ruth Galloway-klubben för helt plötsligt förstår jag vad ni pratar om. Jag har nämligen gått omkring på jobbet på dagarna och funderat på Ruth och hur det nu ska gå för henne, hur hon har det på jobbet och vad framtiden kommer erbjuda och att gå omkring och fundera på en bok på dagarna är alltid ett bra tecken. Då vet man att man verkligen gillar den och att man vill läsa mer. Så mer böcker om Ruth kommer det att läsas snarast.