The book of lost things - upp som en sol och ner som en pannkaka

Denna bok som jag var så nyfiken började helt fantastiskt bra. Boken bearbetade en pojkes sorg över sim bortgångna mamma på ett väldigt vackert och även faktiskt humoristiskt sätt och jag älskade verkligen Connollys intelligenta skrivsätt. Boken flirtade även rejält med litteraturälskare och fick mig nästan att vilja krypa in i boken och bara stanna kvar där i dess fluffiga rosa famn. Ja, ni kanske förstår, mitt första intryck av den här boken var långt över mina förväntningar. 

     Fast sen när en tredjedel i boken lästs så började det bli lite segt. Boken tog nämligen en ny riktning. Inte en oförväntad riktning men när den bytte riktning så bytte den även lite grann stil. Det blev väldigt mycket låtsasvärld av allting och även om jag brukar älska sådan typ av fiktion så köpte jag det bara inte. Kända sagor börjades blandas in i historien på ett ganska så platt och trist vis och jag började önska att boken bara skulle ta slut. Jag tappade helt enkelt intresset i takt med att Connelly tappade genialiteten som fanns i bokens början. 

     Den här boken hade kunnat vara så otroligt bra men istället så ledsnade jag mitt i. Jag läste ut den men med väldigt stort ointresse och nu i efterhand så känner jag lite sorg över att den inte uppfyllde min förväntan. Jag funderar däremot på att läsa någonting annat av Connelly för början av boken var så otroligt bra skriven. Kanske är det bara så att jag inte föll för själva berättelsen och istället gillar något annat som han har skrivit. Jag hoppas det i alla fall...