Jag sitter här och försöker skriva ett inlägg. Istället har jag börjat på tre olika utan att veta hur jag ska avsluta dem. Jag sitter även och trycker på några recensioner som inte får publiceras än. Jag har börjat att skriva på om varför jag inte kan nischa min blogg men helt plötsligt har jag ingenting mer att säga förutom att jag inte gillar att begränsa mig själv och därav är det fysiskt och psykiskt omöjligt för mig att nischa mig, att hamna i ett fack och få en stämpel i pannan. Jag skulle vilja skriva lite om Cirkeln som jag besatthetsläser men känner att jag just nu inte kan säga så mycket mer än att jag totalt älskar den, även om jag föll för grupptrycket och läser den (vilket annars kan döda min egna läslust till hypade böcker). Besatthetsläser gör jag även Sookie Stackhouse, bok nummer åtta i serien men dem har jag redan skrivit om så många gånger förut så det vill jag inte skriva om nu.
Jag skulle så gärna vilja skriva någonting smart, någonting vettigt eller någonting som ni skrattar åt. Jag vill att ni ska titta in här och bli lite roade men framför allt vill jag nog höras lite i den virtuella bokbloggsvärlden, skrika: hej, hallå, här är jag. Allra helst vill jag inte just nu skriva någonting ovettigt och som inte har med litteratur eller några av mina andra intressen att göra. Inte heller vill jag skriva trams. Så jag får väl sitta här ett tag till och fundera. Eller också ger jag bara upp nu, häller upp ett glas vin och fortsätter läsa på en av böckerna Kanske lika bra det. Eller också lägger jag upp en av mina mest inspirerande släktforskningsfoton som jag har i min ägo. Ett foto av min farmors syster i Stockholm i början på 1920-talet och som ofta ger mig all möjlig kreativ inspiration. Så gör jag.
Känner igen känslan av att allt som jag skriver måsta vra "bra" men ibland är det bättre att bara låta det komma och vara ärlig. Det är ibland värt precis lika mycket som ett "viktigt" inlägg.
SvaraRaderaDet har du helt rätt i. Det är det som också skapar personlighet i bloggarna, tycker jag :)
SvaraRaderaJapps. Brukar ofta få prestationsångest när det kommer till recensioner...de blir så krystade ibland. Får tänka om...hellre korta och personliga än långa och krystiga.
SvaraRaderaJag tyckte att det var ett bra inlagg, aven om det kanske ar "strunt'. Jag skriver massor av strunt, dagarna i anda! :-)
SvaraRaderaIbland kommer det prrestationsangest ocksa, man vill ju att bloggen skall vara lasvard, men sedan kommer alltid fragan - vad ar det som gor den lasvard? For mig ar det just det personliga, kanske "struntet"?
Nar det galler vikt...Intressant att de sager sa i Argentina ocksa! Har i TZ sa kommenterar folk fullt friskt om ens vikt och ibland ar det okej, jag klarar mig, men ibland maste jag bita mig i tungan for att inte skrika hogt. Jag har gatt upp en del i vikt sedan jag kom hit och trivs ratt bra med det, men under en period sa papekade ALLA det: mina kollegor (min kollegas fru!), mina bekanta, mina bekantas bekanta, folk jag knappt kanner. Och det var itne diskret, utan mer i stil med "ah G-U-D, vad du har gatt upp mycket i vikt, har du funderat pa att borja pa gym?!". ....Jag har lust att svara varje gang att de just begar det storsta etikettsbrottet i Sverige och att det sarar mig djup men biter mig i tungan. Deflesta skulle inte forsta.
Prestationsångest får jag också ibland men jag försöker påminna mig själv om att det här faktiskt är min blogg och att jag oftast gillar och läser andras om de är just personliga och skriver "strunt". :)
SvaraRaderaEmma: Vad intressant att det fungerar på samma sätt i TZ som här. Sen jag förlovade mig så är min vikt det enda människor pratar om med mig. Inte för att jag har gått upp i vikt utan för att de är RÄDDA för att jag ska gå upp i vikt. "Ska du äta det där verkligen? Usch, tänk om du går upp i vikt till bröllopet, vad äckligt! Din rumpa behöver du nog minska på till bröllopet, det är inte snyggt med en brud som har stor rumpa," är kommentarer som jag får höra jämt. Det gör mig helt galen! Men jag faktiskt sagt att det är ett etikettsbrott i Sverige. I alla fall till de som jag umgås med och de lyssnar även om de inte förstår det. Jag tycker att det är så hemskt att det är ok att såra andras känslor. Usch! Ska det inte räcka med att tycka om sig själv? Har förstått att här är det viktigare vad andra tycker om ens utseende än hur man själv trivs med sig själv.
Argentina är i och för sig extremt utseendefixerat och könsrollsindelat och det jag ogillar mest är kvinnoobjektifieringen. Det hänger liksom ihop. Har du mycket av kvinnoobjektifiering i TZ också?
Fy faisken, folk ar ju inte kloka! Stackare, lyssna in pa dem, ok? Men, de sager likadana saker har! Jag har fudnerat manga ganger pa att saga till, men slappt det, de som skulle forsta sager inte sa anda, men de som inte gor det skulle aldrig sluta i alla fall....
SvaraRaderaJa, en hel del objektifiering forekommer! Det ar delvis mycket traditionellt, att man "har behov" som inte kvinnor har, t.ex. "maste" han kanske ha alskarinnor vid sidan av for han ar ju MAN ( 'a big house and a small house' ar begrepp som alla kanner till och skamtar om) och de flesta hustrur kan inte gora nagot at saken, lamnar hon honom, vem skall forsorja henne och barnen, de flesta ar ju hemmafruar...Det har haller pa att forandras, men mycket, mycket langsamt. Det har gor att manga ar helt galet svartsjuka och manga ar helt fixerade vid sitt utseende - 'ar jag bara smal och snygg sa kommer ingen yngre/smalare/snyggara kvinna ta min man'. Dessutom, det ar ju mannens som star for forsorjningen och skulle han fa lust att lagga alla sina pengar pa sin alskarinna, sa far familjen svalta. Tyvarr har jag hort om det ett antal ganger, att mannen super bort pengarna och sedan rycker pa axlarna nar det inte finns mat/klader/el.
Nar jag har gatt upp i vikt sa ha manniskor kommenterat att "du maste ju se till att vara snygg for din man, annars tar nagon annan honom, du borde borja pa gym" etc.
Som nu, nar jag packade upp paketet med brollopstidningarna och chokladen sa utbrast en kvinnlig kollega att "men ska du gifta dig? Skall du inte borja banta da?!" och tittade uppfodrande pa mig...What to do?! :-)
Du, jag har sa mycket att saga i det har amnet att jag kanske skulle skriva ett helt inlagg...:-)