Världsboksdagen. En dag att fira med en berättelse ur det förflutna.

Berättelser har funnits till sedan tidernas begynnelse. Det är så vi människor har roat oss, informerat oss och ibland skyddat oss från omvärlden genom att tillåta oss själva för en stund försvinna in i en annan icke existerande magisk värld. Berättelser har gjort oss glada, rädda, ledsna, arga, besvikna och har till och med räddat oss undan livshotande faror. Berättelser har under människans existens försökt förklara och förstå världen och även beskriva det som händer runt omkring oss. Genom berättelser har vi fört vidare våra traditioner världen över. 

           Berättelser i alla dess former är för människan ett livsviktigt behov. Själv vill jag här, denna Världsbokdag hylla berättelsekonsten. För oavsett vem vi är, hur mycket eller lite pengar vi har, om vi befinner oss under förtryck eller inte, om vi är långa eller korta, tjocka eller smala, bor i koja eller slott; det finns ett ställe där vi alla kan mötas, förstå varandra, känna gemenskap och tillhörighet. Nämligen genom berättelser och i litteraturen. Berättelser kan även fungera som gåvor och skapa minnen för livet och existerar i både muntlig och i skriftlig form. Av vad vi vet är en av de äldsta skrifterna i världen är  cirka 6000 år gamla men sedan finns det även sägner och berättelser som aldrig blivit nedskrivna. Små historier med stor betydelse och med hög ålderdom. Nya berättelser skapas dagligen och genom dessa berättelser möts vi. Det är också genom berättelser som litteratur skapas. Berättelserna kanske skapas inom författarna själva eller genom små historier vi hör och tar fasta på. Den lilla berättelsen är litteraturens frö.
      Idag vill jag därför dela med mig av ett minne med er som består av en folksägen som förklarat, skildrat, skrämt och förtrollat människor i flera tusen år. Genom att dela med den med er lever denna lilla sägen vidare även om den inte har varken början eller slut. För vem vet, kanske kan denna lilla folksägen ge upphov till ett nytt litterärt verk någonstans i världen: 

                                                                                                    _ _ _

I december 1996 satt jag tjugo år gammal i ett litet bambuhus utan elektricitet mitt i den filippinska djungeln. Jag befann mig i min väns barndomshem, där hon bott fram tills hon att fyllt tjugo år. För att komma till detta bambuhus hade det tagit oss åtskilliga timmar på en buss som hade varit så överfull att det hade hängt människor utmed bussens sidor, hårt kramandes de öppna fönstren för att inte trilla av. Vi hade klivit av mitt på ett risfält och vandrat i cirka fyrtio minuter genom risfältet och upp i bergen genom djungeln. När vi kom fram hade det börjat skymma och framför mig såg jag detta lilla bambuhus som var högt placerad på pålar och omgiven av en liten men otroligt vacker trädgård. En liten bit därifrån hördes en bäcks ljudliga porlande.

              Jag välkomnades av min väns föräldrar som båda var väldigt små i jämförelse till mig själv och vars ansikten pryddes av stora härliga leende. Det lilla bambuhuset bestod av en liten inbyggd veranda som rymde fyra personer om man satt riktigt ihopkrupen, ett litet matrum som även fungerade som kiosk, ett sovrum med en dubbelsäng och ett kök som var placerat utomhus. Vi välkomnades in i det lilla matrummet som hade ett litet bord med en fotogenlampa stående i mitten. Jag minns att jag fick en känsla av värme och hemtrevnad och jag trivdes i det lilla bambuhuset med min vän och hennes föräldrar mitt ute i den filippinska djungeln.
              Efter att ha ätit en fantastisk middag som bestod av ris och grillad kyckling, som jag misstänker kom från deras egen gård, satte vi oss alla fyra på den lilla verandan. Det var trångt och fuktigheten fick mitt linne att klibba på ryggen. Mörkret hade lagt sin tunga filt över djungel och fotogenlampans svaga sken lös upp våra ansikten. Alla nattens ljud hördes ljudligt och i taket satt små ödlor som emellanåt kilade iväg nedför väggarna. Min väns mor med sina åttio år satt i sittande fosterställning med ryggen mot innerväggen. Hon såg på mig med sina kloka ögon, log och sade:          
             "Nu ska jag berätta för dig om wak-wak."     
             "Vad är det", frågade jag och jag minns att jag väntade mig en berättelse om någon familjemedlem eller kanske en berättelse om en gigantisk groda.
            Hon tittade på mig, tog ett nytt tag om sina ben och började sedan berätta: "Wak-wak är en varelse som finns här ute i djungeln och som kommer fram på nätterna. På dagarna ser hon ut som en vanlig människa men henne ska man akta sig för. Hon är ond och har existerat längre än berget vi bor på."
             Jag minns att jag stirrade på min väns mor. Först väldigt skeptisk till hennes berättelse men i takt med djungelns nattliga ljud steg mitt intresse.
            "Wak-wak törstar blod. Hon kräver blod. Hon kommer i natten omvandlad till en fågel och söker sitt byte. Det hon främst söker är gravida kvinnor. Hon letar upp dem och väntar tills de sover. Sen sticker hon in sin långa snabelliknande näbb i kvinnans mage och dödar fostret genom att suga upp fostrets blod. När detta sker släpper hon ifrån sig ett "wuk-wuk-wuk" ljud. Ju svagare som detta ljud hörs ju närmre befinner sig wak-wak och ju längre bort hon befinner sig ju starkare är ljudet. Så gör wak-wak för att förvilla sina uttänkta offer. 
          Finns det inga gravida kvinnor jagar wak-wak de yngsta människorna hon kan få tag på. Även dem tar hon när de sover. Här ute i djungel är det många människor som har förlorat sina nyfödda bebisar till wak-wak. Wak-wak är en vacker varelse men har röda ögon när hon har förvandlats. Hon kan förvandla sig till vad som helst men föredrar att förvandla sig till en fågel på grund av att den snabellinande näbben når lätt in till fostrets eller barnets lever och hjärta."  
              Min väns mor tystnade. Fotogenlampans ljus dallrade och jag minns att jag just där och då kände mig utelämnad till djungeln och det okända som fanns däri. Efter en stund bröt min vän tystnaden:
              "När jag var arton år och gravid för första gången blev jag en gång jagad av wak-wak. Jag var på väg hem från en vän tidigt på kvällen och mitt inne i djungeln hörde jag ljudet av wak-wak. Först högt men sen lät det lägre och lägre. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag sov inte på hela natten. Jag visste att hon var ute efter mig. Men jag hade tur som kom undan." 
                Min väns mor nickade medgivande med ett allvarligt uttryck i ansiktet och jag kände att jag rös. Fast det var 27 grader varmt och extremt hög luftfuktighet.
                Även om jag inte trodde på berättelsen sov jag inte mycket den natten. Varje gång jag slumrade in tyckte jag mig höra ljudet av den blodsugande varelsen genom djungels nattliga ljud.

Några år senare, tryckt hemma i Sverige och långt ifrån wak-wak försökte jag leta upp historien om wak-wak. Det visade sig att historien om wak-wak, även kallad Aswang, Kikik och många fler namn är en av Filippinernas äldsta folksägner och är en mytologisk vampyrliknande varelse som anses kunna anta vilken skepnad som helst. Detta är en sägen som har berättats i generationer och fortfarande berättas på den filippinska landsbygden. I äldre tider förklarade den missfall och spädbarnsdödlighet men rapporter inkommer fortfarande ofta om var wak-wak har blivit sedd eller härjat. Både då och fortfarande idag känner jag mig lyckligt lottad över att jag fick ta del av en sådan gammal sägen på sin autentiska plats. Jag fick där i djungeln en bit av den inhemska filippinska kulturen och traditionen och jag förstod inte förrän långt senare att min väns mamma gav mig där denna berättelse som en gåva. En gåva som jag fortfarande minns och bär med mig idag femton år senare och som jag nu för vidare. Och förhoppningsvis finns det nu ett litet litterärt frö som gror där ute någonstans.
   

__________________________________________________________________________________________


Detta inlägg är en del av en bloggstafett för att fira Världsbokdagen. Läs mer om stafetten hos följande bloggare:
och dagarna går…; Ariels Bokhylla; Eli läser och skriver; Can’t sleep, must read; Fiktiviteter; Böcker böcker böcker; Marias Bokblogg; the curious case of the books; Tidnings Ida; Talk nerdy to me; Bokform; Boklesebloggen min; Bokomaten; Två träd i en bokskog; Mimmimaries böcker och annat; Inreda med böcker; Havsdjupens sal; Ciccis Bokblogg; Böcker etc.; Lingonhjärta; Lyrans Noblesser; Ord och inga visor; En full bokhylla är en rikedom; enligt O