Med skräckblandad förtjusning

NU precis nu är klockan 15.15 här i Argentina. Det vet jag för att detta är ett förinställt inlägg. Nu ligger jag nog på en brits och är ganska rädd och nervös. Och ganska glad tror jag för det här har jag väntat på länge. Antagligen ligger jag där på britsen med några läkare omkring mig som håller upp mina ögon och några som trycker på en knapp som skickar en laserstråle rakt in i mitt ena öga. Sen väntar det andra ögat. Jag befinner mig nu nämligen på en klinik och får min syn fixad.

         Sen jag var två år har min syn varit riktigt dålig. Ni som ser dåligt vet nog vad det innebär när jag säger att jag har -7 på båda mina ögon. För er som inte vet så betyder det mer eller mindre att jag inte ser ett skit utan linser eller glasögon. Sen är jag också väldigt astigmatisk på båda ögonen vilket innebär att jag inte heller kan se bra med varken linser eller glasögon. Så jag är överlycklig över att jag snart för första gången i mitt liv kommer kunna se någonting. Att imorgon är den första morgonen i hela mitt liv som jag kommer att vakna på morgonen och faktiskt kunna se min sambo som ligger bredvid mig. Att imorgon kommer vara den första morgonen som jag vaknar med min sambo utan att skrämma ihjäl honom med mina glasflaskebottnar till glasögon. Jag tror att även om det kanske kommer svida i mina ögon i morgon så kommer det även nog kännas fantastiskt. Samtidigt är jag självklart också jätterädd. För tänk om någonting går fel? Den mest skrämmande tanken är ju självklart: Tänk om jag aldrig mer kan läsa? 

         Tydligen är denna typ av operation den mest säkra man kan göra. Det finns ingen som någonsin blivit blind eller som någonsin fått allvarliga komplikationer. Tydligen kommer jag kunna se och läsa normalt imorgon bitti redan. Och det värsta som kan hända är att jag blir lite ljuskänslig, får lite dåligt mörkerseende eller får läsglasögon i framtiden. Det kan man ju leva med med tanke på att jag är nästan blind nu. Men utifall att någonting går fel, att jag inte kan läsa på en vecka eller att jag kommer få abstinens i eftermiddag då jag måste spendera mestadels av tiden blundande, så har jag laddat min mp3-spelare med så mycket böcker att det räcker för ett år framåt. För utan en bok bara för en enda eftermiddag, det klarar jag nog inte.