Att tycka synd om eller inte: de stora frågornas dag.

Idag fyller jag år. Att befinna sig långt ifrån sitt hemland, sin familj och sina vänner kan vara svårt på sin födelsedag. Den första födelsedagen jag firade här i Argentina var för fyra år sedan. Jag minns det som en dag då jag längtade otroligt mycket hem. Jag hade bara befunnit mig i Argentina i två månader och befann mig i en situation där jag inte var lycklig. Jag pratade ingen spanska, kände inte direkt någon och de nya vänner som jag hade kunde jag knappt kommunicera med. Jag saknade mina vänner någonting fruktansvärt. Att då fylla år på det var verkligen ingen bra kombination. Min dåvarande pojkvän kom även hem sent från sitt arbete och gav mig en bok i present. Någonting som jag vanligtvis skulle bli överlycklig över men boken var på spanska och jag förstod inte ens vad den handlade om. Snacka om misär. 

       Alla födelsedagar efter det har varit fantastiska. Jag har firat den med vänner och min nuvarande sambo och även om jag nästan alltid längtar lite hem så trivs jag i Argentina. Sen kan jag även tillägga att min spanska har blivit väldigt mycket bättre. Men att jag firar den långt ifrån Sverige kan även vara svårt för mina vänner och min familj i Sverige. Idag har jag haft flera samtal med Sverige där samtalet mest bestått i att försäkra dem att jag inte är ledsen och att jag inte känner mig ensam även om min sambo både jobbar hela dagen och har föreläsningar på Universitetet hela kvällen. Till och med min svärmor har ringt mig och sagt att jag verkligen inte kan vara ensam hela dagen på min födelsedag och måste pallra mig dit på direkten om jag känner mig ensam. Så i och med att så många har varit på mig och oroat sig över min ensamhet idag (självklart är jag tacksam över all den kärlek som ligger bakom denna oro) så har jag försökt att riktigt känna efter om jag känner mig ensam och är ledsen eller inte. Fast varje gång jag verkligen försökt så har jag istället blivit fnittrig och känt mig urfånig. Det går bara inte. För jag har så svårt att tycka synd om mig själv när jag har i en hel vecka planerat denna dag, att den nu äntligen är här och ser ut precis som jag planerat den: 

Så dagens stora fråga får numera istället bli denna: Ska jag läsa klart The First Deadly Sin som är en av de bästa deckare som jag någonsin läst, fast som av någon outgrundlig anledning fortfarande är outläst, eller ska jag börja på Själens Osaliga Längtan som får det liksom att klia i läshjärnbalken varje gång jag ser den? What to do? What to do? Livet kan verkligen vara svårt ibland...