Totalt insnöat och alldeles underbart

När jag var yngre så ansåg jag att det viktigaste som fanns vara att hänga med "innemänniskorna", gå på de rätta ställena, ha på sig de rätta kläderna och vara så cool som det bara gick. Helt otroligt ytligt, jo jag vet, men jag kan här även tillägga att jag som ung även hade ganska dåligt självförtroende och dålig självbild. Med tanke på att jag är en person som även går in till hundra procent för det som jag fått för mig att göra så var jag även ganska framgångsrik i mitt sökande efter bekräftelse. Jag hade väl de "rätta innevännerna", de rätta kläderna och gick  på de rätta ställena men inte kände jag mig mindre osäker för det. Tvärtom kände jag mig mer osäker och totalt fel. Lyckligtvis så lärde jag mig vid åren att totalt strunta i att vara vad alla talade om för mig var "rätt" och började istället lyssna till vad mitt hjärta och hjärna istället tyckte om. Denna konstanta samhälleliga påtryckning på att vad det innebär att vara "rätt" i samhället är för unga totalt missvisande, för vad innebär det egentligen med att vara "rätt"? 

          För mig personligen innebär det att vara "rätt" nu för tiden att jag älskar mig själv och att jag trivs med min tillvaro. Att tycka att det är helt fantastiskt att snöa in på, vad jag förr tyckte var trista och konstiga saker, så som släktforskning, historia och böcker. Att tycka att det är helt fantastiskt att en hel lördagskväll sitta och smutta på ett gott rödvin och förkovra mig i 1800-tals litteratur istället för att stå och studsa på en av Buenos Aires "coola" (japp, mycket citationstecken i detta inlägg) klubbar. Att istället för att lägga mina slantar på kläder, spendera dem på böcker på Amazon eller en månads släktforskning hos SVAR. Att istället för att vara totalt fixerad vid utseende fixering (som nästan alla Argentinska kvinnor är), vara nöjd med mig själv och hur jag är.

         Just därför känns det då helt extra fantastiskt att jag kan sitta här nu, 34 år gammal och alldeles otroligt lycklig över att jag sitter och läser en bok på 446 sidor om Bollnäs historia av J.E Blomberg från 1946 som täcker hela Hälsinglands historia och invånarhistoria (inklusive namn på gårdar, gårdshistorier och släkter). Någonting som jag för tio år sedan aldrig i hela mitt liv skulle kunna tänka mig att göra. Jag sitter här totalt insnöad på Hälsinglands historia, luktar på bokomslaget och tycker att livet är alldeles, alldeles underbart. Visst måste det vara så här det känns att känna sig fullkomligt rätt.