Går på sparlåga

Det är precis vad vi gör här hemma just nu. Går på sparlåga. Allihopa. Och det är ok. För ibland så måste man varva ner och ta en sak i taget. Däremot så läser jag. Eller rättare sagt inhalerar jag böcker. Många! I alldeles lagom fart.

via GIPHY

Överlevnadstaktik

Idag är det städ och barnkalas som ligger i fokus. Förhoppningsvis hinner jag med en liten promenad så jag kan få mig en liten dos av Stephen King fast som det ser ut nu så kommer det nog regna och då stannar jag hellre inne och dricker vin. För att jag antar att jag behöver det efter barnkalaset. Antingen en promenad i min ensamhet med en bra bok eller ett gigantiskt glas vin...

via GIPHY

via GIPHY

Skogen - A Friday Horror Story

Skogen! Jag älskar skogen! Som uppvuxen vid skogsbrynet spenderade jag mycket tid i skogen som barn. Faktum är att jag spenderade nog mer tid i sällskap med träd än något annat. Det är iallafall så jag minns det. Och denna vansinniga kärlek till träd och skog verkar gå i arv då min treåriga dotter även hon är både en trädkramare och en skogsälskare. 

Fast även om jag känner sådan stor kärlek till skogen så är jag även lite rädd för den. Det känns i hela kroppen när man går in i en okänd skog. Där stockar och stenar och varenda krök är ny och personligen känner jag mig alltid betraktad. För man vet aldrig vad som spejar på en bakom träden. Och det är ju självklart denna skräckblandade kärlek som gör att jag är så förtjust i skogen. Skogen är ett levande organ som man bara måste respektera. 

Fast tänk om det verkligen finns någonting eller någon i skogen som håller ett öga på dig? I Wychwood Forest ,Oxfordshire i England så rapporteras det ofta om besökares upplevelser i skogen och det faktum att de känt sig betraktade där. Att någon har följt efter dem och stirrat dem i nacken under hela besöket. Det finns även många rapporter om att någon har tagit dem på axeln eller ryggen och när de sedan har vänt sig om så har det inte funnits någon där. Ljuden av hästhovar, viskningar och skrik ska eka genom den ödsliga skogen och en stark känsla av illamående ska även drabba många besökare. Även en häst och vagn som körts av en man med två gråtande barn ska ha setts vid ett flertal tillfällen. Det ska även finnas ett speciellt träd, även kallat "the hanging tree", där en viss speciell känsla ska infinna sig. (Ni kan nog gissa varför.) Detta är bara några av många ganska så läskiga händelser i den här underbara och skräckinjagade skog och som ni självklart förstår redan så är Wychwood Forest en väldigt historisk plats. Det faktum att skogen till stor del består av uråldriga träd, vissa så gamla som upp till 700 år gör för mig hela platsen helt magisk. Detta är absolut en plats som jag vill besöka en dag. Oavsett om någon kommer knacka mig på axeln eller inte.

Vill ni hitta mer att läsa om denna vackra och läskiga skog kan ni kika in och googla loss lite här.

En hälsning till er på bokmässan: Precis så här föreställer jag mig att det går till just nu

Här sitter jag på jobbet och läser räkmackor och författarintervjuer, lyxsviter, Bokhoramingel och mässtress och känner mig allmänt lite blue för att inte lilla jag också får trängas, mingla och smutta på vin på årets allra största händelse. Vilket skitöde att bo i tjottahejti. För jag vet att ni har jätterolig just precis nu, att ni kånkar på bokfyllda väskor stora som lastbilsflak och att ni mingar. Och som ni mingar. Till höger om er har ni säkert fått span på en författare och till vänster sprutar mingelvinet ur en gigantisk fontän där människor trängs för att fylla på sina tomma glas och för att mingla lite extra med alla fantastiska bokbloggare. Sen har ni på er de allra vackraste kläderna med juveler dinglandes runt halsen och öronen. Slipsen har halkat lite på sned och kavajen hänger över armen. Ni har det rödaste läppstiftet, de blankaste herrskorna och ni pratar böcker. På ett sådant där gudastrålande vis som bara boknördar kan. Strålkastarna tindrar som tusentals stjärnor i taket och snart, alldeles snart börjar livesändningen av Babel och ni kommer alla skutta dit i glada hoppsansteg med vinet i handen och med höga förväntningar. Väl där kommer ni skratta tillsammans och njuta av högtalarnas ljuvliga gnissel medan ni samtidigt redan planerar nästa författarträff, bokinköp och minglande. 

Precis så tänker jag mig att ni har det. Så där alldeles underbart och ljuvligt och fantastiskt. Och visst måste jag ha rätt? Visst är det precis sådär perfekt som jag har tänkt mig med gyllene salar och guldgraverade bokomslag? Jag hoppas ni alla njuter av det. Precis som jag tänker mig att ni gör.

(Tidigare publicerat inlägg från 28 september, 2012)

Dan före dan

Jaha! Återigen sitter jag här borta i tjottaheiti medan ni tokpeppar inför Bokmässan. Imorgon kommer ett gammalt inlägg ut här på bloggen om hur jag föreställer mig att ni har det. Obs ett inte ironiskt inlägg även om många kanske kan uppfatta det så. Nej, jag är totalt och vansinnigt avundsjuk på er alla. Och det säger jag med all kärlek till er. För jag unnar er också dessa underbara bokmässedagar och hoppas att ni får det fantastiskt. Själv ska jag försöka ignorera vilken typ av dagar dessa är och bara njuta av den varma vårsolen. Och fortsätta läsningen av Mr. Mercedes. Vilken fantastisk bok det är! 

via GIPHY

Into the Water - En recension

Into the Water av Paula Hawkins skiljer sig väldigt mycket från The Girl on the Train (Kvinnan på tåget). Kvinnan på tåget är en riktigt skickligt skriven bok där berättelsen och karaktärerna är komplicerade och samtidigt otroligt välskrivna. Into the water är också en bok med välskrivna karaktärer men de är så otroligt många att jag som lyssnade på boken tappade bort mig flera gånger. Jag lyssnade på den på engelska och då är det vanligt att den är inläst av flera skådespelare så att alla karaktärer får var sin röst och det säger en hel del att den här boken har fem olika inläsare. Otroligt förvirrande.

Into the Water handlar om Jules som åker tillbaka till sin hemort på grund av att hennes syster har dött. Jules hade inte något bra förhållande med sin syster Nel. Faktum är att de båda systrarna inte hade pratat med varandra på många år. Nel brukade ringa sin syster Jules men Jules svarade aldrig och nu var Nel död, vilket de flesta anser vara självmord. Jules kommer alltså tillbaka till sin hemort för att ta hand om hennes syskonbarn och huset hon växte upp i och all hennes gamla ångest och rädslor kommer över henne som en gammal filt. Snabbt befinner hon sig bland gamla känslor, gamla klasskamrater och i ett virrvarr av lösa trådar som hon försöker nysta ihop så hon kan få något hum om hur Nels liv såg ut.

Som sagt så är jag sådär förtjust i den här boken. Den är spännande så jag sträckläser den ganska så snabbt men samtidigt är den rörig plus att jag tycker inte riktigt att vissa saker är trovärdiga. Varför Nel och Jules inte pratat med varandra på så länge är inte heller riktigt trovärdigt och boken är lite rörig i sin historia. Jag gillar ändå berättelsen i sin helhet och den röda tråden i boken som är "the drowning pool" samt bakgrundshistorien till den, och som jag redan nämnt så är det inte en dålig bok men den hade enligt min smak varit bättre om jag inte blev så snurrig av alla karaktärer. Så den här boken får både bra och lite dålig kritik. Och den håller absolut inte måttet om den ska jämföras med The Girl on the Train som jag gillade skarpt.

Dockhusskräck

Det är lite sporadiskt bloggande just nu för både jobb och livet är lite i vägen men de senaste dagarna har jag varit med familjen på den argentinska pampas och ridit häst. Eller jag har inte ridit häst. (Hästar är nämligen stora och lite läskiga enligt mig och enligt min före detta hästhoppande man och treåriga dotter är hästar det bästa som finns i hela världen.) Jag har tittat på medan min man och min dotter har ridit en stor (vansinnigt stor, enligt en nervös mamma) häst. Vi har alltså varit på landet och där hann jag varken läsa eller skriva på bloggen då hästar, mat och vin gick före men däremot så bodde vi i ett fantastiskt och gammalt hus där även möblemanget är antikt. Mysigt enligt mig och min dotter, fruktansvärt läskigt enligt min make. Åsikterna gick isär de här dagarna som ni kanske märker.

Vad som däremot var enormt läskigt var ett otroligt vackert men uråldrigt gammalt dockskåp från mitten av 1800-talet ungefär om jag räknat rätt som jag var tvungen att gå förbi varje dag. Detta gamla dockskåp var som sagt fantastiskt men samtidigt så vansinnigt otäckt. Anledningen var att det såg ut som att passa in The Woman in Black eller ännu värre, det jag associerade dockskåpet med var nämligen denna otäcka film där just denna scen enligt mig är en av de värsta jag sett:

Gissa om jag tittade in genom fönsterna på detta dockskåp. Nä just det! Jag är inte dum i huvudet. Inte ens min smarta dotter gick i närheten av det...