Lite smått lyrisk kanske?

Det var visst ganska lätt att bli av med mig. Jag hinner nämligen inte med så mycket för tillfället utan ett fungerande internet hemma. Däremot har jag hunnit skriva lite på LitteraturMagazinet men mest har jag gnällt lite över hemska tisdagar. Som idag. Men jag har också hunnit med att se HungerGames 2. Hohoho säger jag bara vad fantastisk den var! Har ni sett det? Har ni sett den? Om inte så gå och se den. Jag kommenterade nyss inne hos Fiktiviteter då hon också sett den och även hon skrivit om den idag och där berättade jag lite hur biopubliken reagerade när filmen slutade så tänkte att det är lika bra att jag berättar det här med. För argentinarna är så fantastiska på så många olika sätt men argentinarnas spontana reaktioner är nog bland min favorit av alla fantastiskheter.

     Så jag får med mig Herr Lingis att gå att se denna film som jag och alla andra hungersspelsfanatiker har väntat på i ett år eller så. Att få med sig honom var dock inte svårt för han älskade den första han med. Biosalongen var fylld till bredden av människor i olika åldrar. Allt från tonåringar till medelåldersmän som gick dit tillsammans med sina vänner och biosalongen var fullkomligt knäpptyst i två och en halv timme, något som är ganska så ovanligt här faktiskt. Men så, vad vi alla tror är mitt i filmen, hojtar en stor machoargentinare "NOOOOOO" med all sin kraft i ren förtvivlan vilket leder till att alla brister ut i gapskratt, tills vi förstår att hans förtvivlade rop berodde på att filmen faktiskt var slut. Två och en halv timme hade gått och vi hade alla förbannats av en cliffhanger och tystnaden som spred sig var total. Tills det började höras olika utrop av "noooo" runtomkring i biosalongen. Men ok. Jag visste faktiskt att det skulle bli en cliffhänger där på slutet men vad jag inte visste var hur fantastiskt bra de lyckats göra filmen. Skådespelarna är fantastiska och Jennifer Lawrence är en helt otroligt skicklig skådespelerska. Så jag säger som Fiktiviteter, det går inte att förhålla sig kritisk till den här filmen, man måste bara gå och se den. Själv kommer jag se den igen. Och möjligtvis en gång till efter det...