onsdag 13 februari 2013

Only väg is upp av Emmy Abrahamson

Omslagsbild: Only väg is uppSom oftast läser jag böcker som skrämmer mig till den grad att jag helst vill slänga boken i väggen. Jag gillar att bli sådär oerhört och vansinnigt rädd när jag läser. Då behöver jag emellanåt något lättare och underhållande på ett helt annat sätt och då tar jag nästan alltid fram en ungdomsbok. Jag älskar att läsa ungdomsböcker nästan lika mycket som jag älskar skräckisar och i helgen slog jag mitt egna rekord i att läsa tre ungdomsböcker på två dagar. Alla nästan lika fantastiska men helt olika varandra. Fast då när jag väljer ungdomsböcker så läser jag även där gärna skräck så Only väg is upp av Emmy Abrahamson var ett ganska så otippat val egentligen. Däremot var det längesedan jag skrattat så mycket när jag har läst en bok. Lite sådär som en frustande häst och jag läste verkligen ut den här boken på en eftermiddag. 
     Filippa är arton år och är precis på väg att flytta till London. Faktum är att vi träffar henne på planet över. Hon har hyrt ett rum i en för henne okänd del av London och när hon kommer dit upptäcker hon att det där rummet hon skulle hyra egentligen var en luftmadrass på golvet. Hon ha kommit till London för att söka in på en av världens bästa teaterhögskolor och för att börja leva ett självständigt underbart liv med mycket flykt och färd och hon ska desutom bli en såndär som bara äter nyttigt och grönsallad hela tiden. Istället får hon bo på ett hårt golv på en luftmadrass och leva på makaroner. 
     Filippa är en ung och naiv tjej som man snabbt fattar tycke för. Hon har härliga "Bridget Jones"-tankar och humor men även ett djup och allvar. Det här är en otroligt underhållande bok som jag skrattade mig igenom väldigt mycket men som sagt även en bok med mycket allvar och som är väldigt välskriven. Det känns lite som om det är chicklit men med otroligt mycket mer innehåll och baktanke än bara romans. Den handlar om att våga ta klivet ut i verkliga livet, bli vuxen och börja leva självständigt, om kamp och överlevnad och om att tro på sig själv. Jag blev tokkär i den här boken och ska absolut läsa de två efterföljande. Som tur är kommer nästa nu redan i maj. Så det är för mig inte alls konstigt att den här boken blev nominerad till Augustpriset förra året. Förbaskat bra bok helt enkelt. 

6 kommentarer:

  1. Haha, OJ vad vi tyckte olika för en gångs skull ;) Jag tyckte den här var alldeles för ytlig och jag fattade inte alls nåt tyckte för Filippa. Men jag kanske hade alldeles för höga förväntningar, med tanke på Augustpriset och så älskade jag hennes debutbok.
    Men tänkte iaf också läsa de efterföljande böckerna :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha vad roligt! Jag hade inga förväntningar alls faktiskt för har inte läst den som hon skrev innan. Vill väldigt gärna läsa den nu dock. Sen var jag sugen på något lätt och fluffigt när jag började läsa så den passade verkligen mitt humör utmärkt. Men jag håller med om att den är ytlig fast jag tror inte att jag själv hade något direkt djup när jag var 18 och vet att jag var själv ganska så naiv. Så jag kände igen mig i den lite tror jag. (Eller ja, kanske inte riktigt SÅ naiv var jag nog inte men kanske nära på :))

      Radera
    2. Jag tänkte också på det där med naiviteten! För visst var man, som du säger, själv blåögd när man var ung men inte SÅ blåögd väl...? ;)

      Radera
    3. Haha jag vet inte! Jag blev helt livrädd för mig själv när jag var hemma senast och hittade mina gamla dagböcker från när jag var 18 år. Usch vilken rysare!!

      Radera
  2. För övrigt är det lite roligt att vi läste den här nästan samtidigt också ;) Recenserar den i veckan :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen! Det är nästan lite obehagligt hur vi tajmar varandras läsning nu :D Ser fram emot recensionen!

      Radera