The Stand - fabtastisk, beroendeframkallande och galet tjock

Puh! Efter tre månaders kämpande så är den äntligen färdigläst. Mastodontboken The Stand. Det här har verkligen varit en kamp. För så nojjig som jag har blivit av denna bok har jag aldrig någonsin blivit förut. Alla - ja i princip alla runtomkring mig har haft och har konstant pesten. De hostar, snörvlar och nyser och jag har kommit på mig själv hålla andan flera gånger i tunnelbanan för att inte inandas baskelusker. Aldrig någonsin har så många runt omkring mig varit sjuka förut.

     Tydligen kommer jag nu få dras med det här konstant-rädd-för-pesten-syndromet har jag hört av tillika King-älskare. För tydligen blir man sån här av denna fantastiska, underbara och helt galet tjocka mastodontbok. The Stand är en helt fantastisk bok. Så bra att jag skulle vilja kalla det för ett mästerverk. För pesten kommer och tar död på nästan alla människor i världen förutom några få utvalda och vi får genomgå apokalyps och postapokalyps och vi får uppleva mycket död och vi både vinner och förlorar gestalter som man blivit upp över öronen förälskad i. De litterära referenserna regnar över en och det är en bok som man faktiskt kan läsa i tre månader utan att man ledsnar på den. Anledningen till att det tog så lång tid för mig är för att den är mastig. Boken innehåller en herrans massa personer och händelser och i början är det lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Fast när det sedan tar fart och personerna har lyckats stanna kvar hos mig så faller allt på plats. The Stand är helt fantastisk (eh...upprepar mig lite här kanske?) och för mig en ren litterär underbar upplevelse. Fast lite glad är jag över att den är färdigutläst nu. För i så fall kan jag nu sluta använda den som uppslagsbok på tunnelbanan så fort någon nyser bredvid mig. 

(Och ja! Det här är en väldigt kort recension på en 1200 sidors bok, jag vet. Men det här är en bok man måste uppleva själv. Inte läsa om. Så läs den för bövelen, läs!)