Under en kupol någonstans i Maine

Jag antar att det inte är någon hemlighet längre att en av mina stora förälskelser i livet heter Stephen King. Jag är så förälskad i mannen att om jag fick två söner någon gång i livet så skulle jag antagligen döpa den ene till Stephen och den andre till King. Har jag nämnt detta förut kanske? Jag vet inte längre för så ofta upprepar jag min stora galna förälskelse. Stephen King är nämligen en av de få författare som inte kan få mig att ledsna  på en bok när den är så tjock att den aldrig tar slut. Han är också en av få författare som kan få mig att känna igen mig själv genom populärkulturella referenser oavsett vad boken än handlar om, den författare som kan ge mig mest magont av alla och nog den ende som kan jämföra ett chipsmärke med mord. Jag älskar allt jag har läst av King och Under the Dome är inget undantag.

     Det faller alltså något slags elektriskt fällt över småstaden Chester´s Mill i Main och invånarna som då befinner sig i staden blir instängda. Detta är det enda som jag visste om boken när jag började läsa den och det enda som jag faktiskt vill att ni ska veta om ni inte har läst den. Fast jag kan tala om att det finns en herrans massa människor i den här staden och att vi får lära känna...ja...de flesta. Vi får lära känna så många att i inledningen av boken finns en liten referensförteckning över invånarna och en kart över staden och ibland måste jag erkänna att jag var tvungen att kika lite där för att hänga med, för lite snurrig blir man ibland. King har däremot på ett helt fantastiskt sätt återigen lyckats fånga den där småstadskänslan som han så exemplariskt alltid gör. Mitt hjärta slits sönder tusen gånger om och min mage gör många vändor genom den här boken och jag älskar varenda sekund av den. Visserligen är den inte den bästa jag har läst av honom men den är en av Kings fantastiska. Så bra att jag skulle vilja ösa adjektiv över den och jag börjar faktiskt undra lite nu om King kan skriva en dålig bok? Då har jag dock inte läst The Tommyknockers än.   

     Jag skulle precis som Bokstävlarna vilja kalla den här boken för postapokalyptisk fast mitt i dagens verklighet. Den är konstig på det sättet och även om King spårar ur lite på slutet så är inte själva poängen med boken vartifrån den där förbaskade kupolen har kommit ifrån, utan vad som händer därunder. Därför ska jag genast bege mig nu mot King stora mästerverk som jag har oläst: The Stand, och njuta av varenda postapokalyptisk sekund.  

Fler som har läst är väldigt många men här är några: Du är vad du läser, Helena när hon fanns på Bokhora och Bokföring enligt Monika