Torsdagsbarn. Lite som ett hårt slag i mellangärdet

När jag påbörjade Torsdagsbarn av Sonya Hartnett så måste jag erkänna att jag inte var något vidare imponerad. Jag hade förberett mig på en mjuk och fluffig historia, inte en historia som handlade om dåtid, fattigdom och sorg. Fast sedan bytte jag snabbt åsikt. För helt plötsligt befann jag mig i någonting som svävade mellan fantasi och verklighet och som fullkomligt väckte min uppmärksamhet. För detta är en historia om styrka och om att tro på sig själv, om att våga lämna de gamla bakom sig för att gå vidare mot det okända utan att veta vilka konsekvenser som följer. Jag gillar att den här boken inte handlar om trygghet, utan om att stå upp för och acceptera vem du är.
     I slutet av boken står det att Sonya Harnett är en arg författare. Hon säger uttryckligen att hon skriver enbart för intelligenta läsare och inget annat och jag inte låta bli att gilla det starkt. Hon är ingen författare man ska ta till som om man är ute efter just något lätt och fluffigt utan att läsa Torsdagsbarn var lite som att få ett hårt slag i mellangärdet eller en smäll på käften. Underbart, sorgligt och vackert.
     Boken handlar om Harper som bor med sin familj någonstans bak i tiden, någonstans på jorden. Vi får nämligen aldrig veta när och vart vi befinner oss men tidsperioden uppfattar man efter ett tag och efter Hartnetts finulighet. Harper har flera syskon men en dag när hon är barnvakt åt sin lillebror Tim, drunknar han nästan. Det resulterar i att Tim blir grävare.
     Den här historien är lite som en korsning mellan trilogin om Nancy och och en sagobok. Man vet inte riktigt åt vilket håll som berättelsen ska gå. Fast det är bra. Riktigt bra faktiskt och jag vill läsa mer av Hartnett. Sen förstår jag även att Harper i boken både är Hartnetts favoritgestalt plus bygger lite på henne själv och det kan man ju inte annat att gilla.