Stephen Kings "The Dark Tower I": "The Gunslinger"

Vad i hela friden är detta? Det var min första tanke ungefär femtio sidor in i The Gunslinger, första boken i Stephen Kings Dark Tower-serie. Jag fattade ingenting. Jag kände inte heller igen mig i Kings annars så fantastiska sätt att skriva på och det kändes lite som om att jag befann mig i ett konstant drömstadie eller att någon lagt något konstigt piller i mitt kaffe under dagen så att jag blivit helt lullig i bollen. Inte heller tog den känslan slut utan den höll i sig hela boken igenom. 

     The Dark Tower-serien ska ju vara Stephen Kings "magnus opus", hans mästerverk och juvel. De som läser serien inte bara älskar den utan avgudar den och jag har inte bara under läsningen träffat människor i min närhet som slängt sig över boken och skrikit ut sin kärlek till serien utan till och med okända människor på tunnelbanan har kommit fram och påpekat hur bra läsning jag har framför mig. Och hade det inte varit för dem och för er här i bokbloggsvärlden (hej Det mörka tornet och Monika) så hade jag nog slängt bokskrället i väggen under läsningen och gett upp. Men tack vare er så gör jag inte det. Jag ska hänga i som en envis iller (hur de nu beter sig när de är envisa) och kommer säkert älska lika mycket jag tillslut. Skam den som ger sig! 

     Så nej, jag gillade inte direkt den här boken. Jag tyckte den var lite trist och platt plus att man förstår väldigt lite. Det kanske kan bero på att boken var skriven som små noveller från början men jag tyckte att det var trist att läsa om Roland som knallade omkring i öknen och jagade mannen i svart. Fast som sagt jag vet ju att det kommer bli bättre sen så jag överlever det faktum att detta är den första boken av King som jag inte gillar. Tänk, att jag trodde faktiskt att det inte kunde hända!