The thirteenth tale av Diane Setterfield

Ja hur börjar man egentligen en recension på en bok som för mig är så komplett? För mig innehåller den här boken allting som en boknörd som jag älskar. Här finns stora mörka hus (ja i plural), litterära referenser så man storknar, maffigt vackert språk (i alla fall när man läser den på engelska), tvillingar, spöken, berättelser i berättelser, boknördsflirtande, hemligheter och mycket mycket mer. Det märks tydligt att Diane Setterfield är en litteraturfanatiker uti fingerspetsarna. Så tydligt att det kan bli lite sliskigt. Om man kan överkomma den där sliskigheten, som jag då gjorde väldigt snabbt, så är den här boken helt ljuvlig. 

     Boken handlar om Margaret Lea som arbetar tillsammans med sin far i deras bokhandel. Margaret är osocial person som trivs bättre med böcker är med människor. Hon blir en dag kontaktad av den berömda och hemlighetsfulla författarinnan Vida Winter för att skriva hennes biografi och det är där som berättelsen tar sin början. Berättelsen är för mig konstruerad så att man hela tiden blir matad med nya lösningar till hemlighetens allra innersta eller som att vandra i en litterär labyrint där varje steg kanske kan leda vidare till bokens slut. Kanske en bättre metafor är att boken är för mig som att bada i mörk choklad; det är bara för mycket men ändå kan jag inte få nog. 

     Det här är för mig en av mina finaste läsupplevelser någonsin, för det känns som om Diane Setterfield har skrivit boken enbart för mig och hennes känslor för litteraturen som lyser igenom så stark i boken är precis så som jag kan känna mig. Det här är litteraturäls, gotiska miljöer, hemligheter och ren kärlek på högsta nivå och jag är ganska så säker på att jag utan problenm kan vänta i evigheter på hennes nästa bok. Oavsett hur lång tid det nu tar för den att komma ut.