Den hemliga och jättelånga historien

Det här var en bok som jag hade skyhöga förväntningar på vilket inte är så konstigt i och med att mer eller mindre hela världen älskar den. Därför väntade jag med att läsa den tills semestern då jag kunde vara fullkomligt avslappnad och...eh...oförväntande. 

     Jag vet inte vad det är med den här boken som gör den så bra. Om det är för att man förälskar sig i karaktärerna, älskar miljön, avgudar Tartts skrivsätt eller enbart vill veta hur berättelsen slutar. För om man tänker på det, så händer det inte så mycket i den här boken. En kille börjar ett nytt universitet, kille får nya kompisar och kille får kompisproblem. Jag tror att det är kombinationen av allting som gör boken komplett men främst av allt så älskar jag den nog så för att jag är avundsjuk på huvudpersonen. Jag vill också studera grekiska, träffa hans vänner, plugga filosofi igen och vara allmänt dekadent. Fast sedan finns det en massa andra saker som jag inte är avundsjuk på. Jag vill inte knapra piller, dricka samma mängd alkohol och inte heller vill jag vara med eller göra samma saker som karaktärerna i boken. Ni som läst vet vilka saker jag pratar om. 

     Jag älskar allting med den här boken och jag förstår varför så många läst om den så många gånger och en av anledningarna till varför det tog hela tio dagar att läsa ut boken var att jag läste den njutbart långsamt. Som tur är har jag redan Donna Tartts andra bok The little friend och även om jag förstår att den skiljer sig väldigt från den här så ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den. För vilket fantastiskt bra författare hon är Donna Tartt.