De vassa tändernas skog av Carrie Ryan

Det var inte längesedan som jag deklarerade högt och tydligt att jag inte alls var förtjust i zombier. Att jag inte förstod grejen med dem och utmanade mig själv till zombieläsning med fint påhejande av Swedish zombie och Bokstävlarna. Så här lite mer än sex månader senare så kan jag ju lugnt säga att jag har kommit över detta och härmed deklarera att jag älskar zombielitteratur. Zombielitteratur är nämligen väldigt vackert, poetiskt och ganska så blodigt, en faktiskt helt oslagbar kombination.
     De vassa tändernas skog tillhör young adult-litteraturen och handlar om Mary som bor i en liten by omringad av höga stängsel i skydd mot virusbärande zombies. Handlingen utspelar sig i en postapokalyptisk värld där invånarna inte har någon som helst aning om världen såg ut innan virusinfektionen förutom möjligtvis Systerskapets order. Jag vet inte riktigt om jag kan sätta fingret på vad som är så bra med den här boken. Jag gillar helt enkelt allting med den. I ett rent genusperspektiv blir jag stundvis ganska så förbannad men inte på hur författarinnan har byggt upp handlingen utan mer på att Marys samhälle är rent ut sagt fördjävligt. Sen gillar jag att de två efterföljande böckerna till den här boken (japp det är en trilogi) inte handlar om Mary utan o hennes dotter och därefter hennes dotterdotter(?). Är inte riktigt säker över den sista boken i trilogin...
     I vilket fall är detta en generationshistoria som gör att de frågor om som jag har om det postapokalyptiska samhället och vad som kommer hända, kanske kommer blir besvarade och blir de inte det så gör det inte så mycket. För oavsett så kommer jag läsa de två efterföljande böckerna ganska så snart. Håller redan klickfingret över köp-knappen.    

Recensionsexemplar från Styxx