The distant hours av Kate Morton. En evighetsläsning!

En hel månad tog det mig att ta mig igenom den här boken. En hel månad. Men det är inte bokens fel utan mitt eget i och med att jag gifte mig men någonting som imponerade mig med den här boken var att jag fortfarande varje gång jag hade lästid, ville ta upp boken och läsa vidare. Ofta när böcker får ligga ett tag så är det inte alltid som det händer för att jag blivit distraherad av någonting annat spännande och nyinköpt. Anledningen till att jag hela tiden på nytt plockade upp den var för den kvarvarande känslan av lycka som jag fick varje gång jag höll boken i handen. För vilken bok det här är. Den är ljuvlig, varm, gotisk, mörk, härlig och får mig att vilja krypa in i den och för alltid stanna där. Kate Morton är helt genialisk på att väcka frågetecken och att knyta ihop trådar på ett sådant fantastiskt sätt att jag skulle vilja krama henne och får mig att vilja skrika: Åh vilken ljuvlig boook! För det här är ren kärlek och fajtas där upp på toppen nu med The little stranger om årets bästa lästa bok. 

     The distant hours är helt klart en riktig älskling och en bok som jag helt klart någon dag kommer läsa om. Jag inser även att jag är en bokläsare som faller för böcker om innehåller gigantiska hus med läskiga mörka gångar och avlägsna otydliga viskningar. Så nu ska jag direkt ta och undersöka Kate Mortons andra böcker då jag förstått att de flesta av dem innehåller samma sak. Bara hennes fina hemsidan ser lovande ut för min framtida läsning.