Den drunknade av Therese Bohman

För att vara riktigt ärlig så började jag läsa den här boken för att den bestod av lite över 100 sidor. Alltså en sådan där lagom liten bok som man kan läsa ut när man sitter och vaktar rörmokare i sin sambos systers lägenhet helt sådär internetlös. Jag förstod också att detta är Therese Bohmans debut och en lysande sådan till råga på allt. Så att vakta rörmokare verkade den här gången inte så trist som det kan vara.

     Språket i den här boken är fantastisk. Det är nästan som om jag kan känna samma dofter, smaka samma smaker och känna samma känslor som huvudkaraktären Marina. Therese Bohman tar tid på sig att beskriva miljöer och det gillar jag väldigt mycket att hon gör. Berättelsen blir därför  mycket mera färgstark och smakfull än egentligen händelserik. Fast tro nu inte att jag menar att det inte händer någonting i boken. Berättelsen är nämligen en riktigt krypande rysare utan att den för den delen är en rysare. Det här är ett triangeldrama med en titel som är flerbottnad. Det är en berättelse om svartsjuka, begär, kärlek, sorg och identitetssökande som både är obehaglig och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Den här boken är lika beroendeframkallande som huvudkaraktären Marinas relation till sin systers sambo. Den här boken är helt enkelt väldigt, väldigt bra och som jag starkt rekommenderar. Fast jag skulle vilja varna lite för frustrationskänslor och igenkännande, känslor som man inte vill känna när man läser den här boken. Den når liksom in i själen och rör vid de där punkterna som man helst inte vill känna till. 

Fler som läst och recenserar kan ni hitta här.