Postapokalyptisk zombiehistoria för unga vuxna

Det finns vissa genrer inom litteraturen som vi alla undviker. Då menar jag inga speciella genrer utan genrer som bara intresserar oss mindre. Bokstävlarna belyste det för några dagar sedan då hon ifrågasatte varför så många i bokbloggsfären undviker science fiction. Själv älskar jag science fiction och allt som har med det att göra. Däremot har jag undvikit en helt annan genre som jag egentligen borde gilla, nämligen zombie-apokalyps litteraturen. Jag har inte riktigt förstått charmen med zombies för att de inte har skrämt mig. Efter att ha läst Roth & Ruin av Jonathan Maberry som Swedish zombie rekommenderade mig så förstår jag att jag har varit helt ute och cyklat. Apokalyptiska eller postapokalyptiska zombieberättelser ska inte skrämmas, de är vackra, sköna och hoppfulla. 

“Benny Imura couldn’t hold a job, so he took to killing.” Så inleder Maberry sin bok. Benny Imura är från början av boken en ganska irriterande, barnslig och jobbig tonåring som växer upp ett litet samhälle avspärrat från världen. Världen har nämligen cirka fjorton år tidigare infekterats av ett virus som förvandlar döda till zombier. Människoätande zombier. När det är dags för Benny Imura vid femton års ålder att skaffa sig ett jobb så ansluter han sig tillslut och mot sin vilja till sin zombiedödande storebror. Jag fullkomligt älskar den här historien. Älskar zombierna, postapokalypsen och de starka karaktärerna. Speciellt då de starka kvinnliga karaktärerna. Det finns vissa saker som jag irriterar mig på dock. Jag tycker att Maberry har försökt anpassa sitt språk till målgruppen som han skrivit till. Dialogerna är övertydliga och det känns som om man ibland får en moralkaka slängd i ansiktet på sig. Personligen tycker inte jag att böcker för unga vuxna ska vara för övertydliga. Det är inte treåringar vi har att göra med här utan vuxna människor. Det hade varit lite skönt om Maberry hade tonat ner lite ibland och jag sluppit känna för att skrika ut min frustration över att han för hundrafemtionde gången förklarat skillnaden på gott och ont. Nu har jag i och för sig inte läst hans andra böcker, så det kan vara så att det är på detta sätt som Maberry skriver. Oavsett så är detta ändå en bok som jag älskar och som får mig sugen på att läsa mer vackra postapokalyptiska zombieböcker.

Fantastiskt att komma över min zombielitteraturspärr bara sådär.