Moralitet som en röd vampyrtråd

Då så. Då var bok tre och bok fyra i Vampire Academy-serien avklarad och jag har fortfarande inte ledsnat på dem. Bok tre; Shadow kiss var väldigt underhållande från början till slut och huvudkaraktären Rose håller samma höga härliga självständiga nivå som i de tidigare två böckerna. Måste nog säga att den här är än så länge en av favoritböckerna i serien. För här är Rose som starkast, som mest hardcore, som mest vildast och fullkomligt queen of vampires. 

     De här böckerna är till för att läsas och bli underhållen. Därför tycker jag så mycket om att huvudkaraktären är en stark ung kvinna som även om hon har konstant inre konflikter, alltid tar de moraliska korrekta besluten. Rose är nämligen alltid självständig men aldrig självisk. Om vad som är moraliskt korrekt går som en röd tråd genom de här böckerna tillsammans med en härlig känsla av styrka. Starka karaktärer av detta slag gör mig glad och gjorde mig även så sugen på bok nummer fyra: Blood promise att jag slängde mig över den. 

Fast suck, här började det trögt och trögt fortsatte det cirka tvåhundra sidor in i boken. Precis som Fiktiviteter varnade mig skulle ske. För Rose tar sig ifrån akademin och reser till Ryssland för att lösa ett problem som behöver lösas. Dålig är boken däremot inte utan mer lugn och lite trög. Den största utvecklingen sker nämligen inom Rose och moralitet går fortfarande som en röd tråd genom böckerna. Efter cirka 200 sidor blir det lite mer aktion och boken slutar på ett sätt att jag vill fortstätta läsa. Samtidigt undrar jag om det verkligen ska behöva ta 200 sidor innan det händer någonting. Fast som min pappa brukar säga: Smaken är som baken. För jag har sett recensioner på den här boken där hyllningarna har regnat över den.

     Själv har jag tagit några dagars paus från att fortsätta läsa de resterade två böckerna i serien. Jag kommer nog att fortsätta läsa dem. Behöver bara samla lite kraft och sug till att sätta igång.